(6 May 1867 - 24 September 1940) was a Hungarian painter, a leading member of the Nagybenya artists' colony and founder of the Kecskemet artists' colony. Born in Som, Ivenyi-Grenwald began his artistic studies under Bertalan Szekely and Keroly Lotz at the Academy of Fine Arts in Budapest (1882-86) and continued them at Munich in 1886-87 and at the Academie Julian in Paris from 1887 to 1890. From 1891 he again worked in Munich; in 1894 he travelled with Ferenc Eisenhut to Egypt, where he painted several oriental-themed works. Beginning in 1889 he had regular exhibitions at the Palace of Art in Budapest. Characteristic of his early pictures is A Hader kardja ("The Warrior's Sword", 1890), a proto-Symbolist treatment of rural genre showing the influence of Jules Bastien-Lepage. After his return to Munich, Ivenyi-Grenwald painted a large-scale genre painting entitled Nihilistek sorsot heznak ("Nihilists Drawing Lots", 1893), a work as notable for its dramatic use of chiaroscuro as for its deeply felt subject-matter. In response to a state commission for the 1896 Millennium Exhibition in Budapest he produced an enormous academic history painting.  Related Paintings of Bela Ivanyi-Grunwald :. | Ave Maria | Woman by the Water | Gypsy Girls by the Banks of Lapos | Still-life | Drying Clothes |
Related Artists:
Johannes Hubertus Leonardus de Haas
(25 March 1832 - 4 August 1908) was a Dutch animal and landscape painter, and a peripheral figure of the Hague School. Born at Hedel, De Haas spend his youth in Amsterdam where he got his first art education at evening-classes at the Koninklijke Academie. Consequently he moved to Haarlem where he was apprenticed to the artist Pieter Frederik van Os. During his stay in Haarlem he befriended Paul Gabriël and Hendrik Dirk Kruseman Van Elten who were also studying with Van Os. In 1853, together with his two friends, De Haas decided to go to Oosterbeek. Here they came into contact with the influential landscape painter Johannes Warnardus Bilders and the group of painters which had gathered around him, many of whom would later be part of the Hague School. De Haas also met his future wife in Oosterbeek, Bilders' daughter, Caroline. In 1855 he received good reviews for his pictures that were exhibited in Paris from the noted art critic Jean Baptiste Gustave Planche. In 1857 De Haas first went to Brussels, where he became friends with Willem Roelofs. De Haas frequently returned to the Netherlands and Oosterbeek for inspiration and Caroline. From 1860 his friend Gabriël also lived in Brussels, and De Haas often painted cattle in the landscapes of both Roelofs and Gabriel, fitting in perfectly with both their styles. In 1860 he won the gold medal at the exhibition of Utrecht. From 1861 until 1869 De Haas is permanently settled in Brussels, painting mainly on the coasts of Flanders and Picardie in northern France. He married Caroline Bilders in 1862, and in 1864 they are briefly joined by her brother, the promising painter Gerard Bilders. In 1865 Caroline dies at the age of 24 of tuberculosis, leaving him with a young son. During his stay in Brussels De Haas is instrumental in passing on the style of the Barbizon school to the painters at Oosterbeek.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Johann Jakob Meyer
b Winterthur, 7 Oct 1763; d Aussersihl, Schwyz, 10 April 1830,Swiss painter and engraver. He studied under Johann Rudolf Schellenburg in Winterthur and then, in 1778, with Heinrich Rieter (1751-1818) in Berne, where he was also influenced by the topographical landscapes of Johann Ludwig Aberli. He was adept at executing such sharply detailed engravings of Swiss cities as View of Lucerne (c. 1790; e.g. Lucerne, Zentbib.), which he sold to tourists. In 1802 he published an important series of views of Switzerland, which were widely circulated. His skill as a painter of animals was sometimes combined with his rendering of the landscape, as in View of the Lake of Bienne (c. 1800; Winterthur, Kstmus.). In 1807 he taught drawing in Basle and in 1814 was active in the area around Lake Constance. His paintings are often characterized by warm colours and frequently capture the atmosphere of late afternoon, as in Murg on the Lake of Walen (c. 1820; St Gall, Kstmus.). Many of his landscapes are straightforward depictions of the Swiss countryside, stressing the romantic nature of the scene, as in View of the Area of Bex (1821; Winterthur, Kstmus.). He painted in Zurich in 1827 and was known to have travelled to Munich and Dresden. His works are important visual documents of an image of the pastoral countryside frequently propagated by Swiss artists in accordance with the philosophical ideals of Jean-Jacques Rousseau